Allt som gör ont, all ångest. I flera månader har jag kämpat emot den men snart står jag inte ut längre, snart ger jag upp. Det gör så ont i mig så det känns som att jag ska gå sönder.
Varenda dag är en kamp mot ångesten i sekunder, minuter och timmar. Kvällarna är värst. Ändå vill jag bara gömma mig i det mörka, tysta, kalla.
Jag vill inte ha vår. Jag vill inte ha nån sol men den är här ändå så den som känner sig manad får gärna komma hit med mörkläggningsgardiner.
Jag är bara så ledsen. Och trött. Och förtvivlad. Vill släppa taget. Drunknar i tårarna som aldrig tycks ta slut. Och hur jag än gör så tycks det alltid bli fel.
vi brinner av begär, vi brinner av begär
en liten stund av mitt liv som inte gör ont utan allt är gott
allt smakar så gott, ja det smakar så gott
och allting omkring dig verkar enkelt och så klart
men du vet att det kan vara för att du inte är född smart
min skönda värld, du sköna värld
du sköna värld, du skönda värld
i ett hål i en vägg har jag lagt min hemlighet
nått som bara du som vet, ja det är bara du som vet
och det är svårt att förstå att man finns, varför man finns
kanske finns man för hon finns, ja man finns nog för hon finns
och allt omkring dig verkar enkelt och så klart
men du vet att det kan vara för att du inte är född smart
min sköna värld, du sköna värld
du sköna värld, du sköna värld
Ring inte till mig, jag kommer ändå inte svara. Sms är vad jag orkar om jag måste orka något.
Jag bor också i Örebro och orkade inte ens krångla med sjukvården så jag går till en privatpraktiserande psykolog. Dyrt, men värt det. Jag lever på studiemedel så jag får precis ihop det och jag ser det som den bästa investeringen jag kan göra i mig själv.. Så OM du har möjlighet kan jag rekommendera att söka dig till privata aktörer. Det går snabbare, man kan ställa mer “krav” och få hjälp direkt. Och personkemin är så viktig! Nästan det viktigaste skulle jag nog påstå.
(Och det där skulle såklart ligga som svar på min förra kommentar…)
Tack för tipset! Var går du nånstans?
Jag går till ett ställe som heter… Ja.. Har glömt namnet men kolla in igpe.se så kan du läsa mer. Annars är mitt tips att googla lite och skicka mail till några olika (jag mailade flera olika (hatar att ringa), och kände faktiskt att det gick att känna in ganska bra på svaren). Hoppas att det löser sig för dig! Verkligen. Och att du hittar nån att prata med (privat eller inte)!
Tack tack! Ska försöka ta tag i det 🙂
Ej så mycket tröst för jag har dragit med min ångest också som en extra resväska . Det är nog nu sedan kanske 5-10 år sedan det har släppt från min kropp, Ångesten står för något som du bär inom dig . Finner du en rätt samtalspartner som förstår , kvinna som man betyder det mycket. För det är genom att berätta , dela allt som tynger som det släpper mer och mer. Du är inte ensam. Vi som känner dig och vet hur det kan vara som ondast för det är obeskrivlig när det sätter in.. Prova och sök , se det som en utmaning för det är också en del av dig . Även om du inte har ett facit på allt som händer i din kropp , ditt jag så är det en utveckling av dig själv , vilket du ej kan fly ifrån , bara vara , varje dag varje sekund. Kramar, jag har kämpat hela mitt liv nästan, kanhända mina vägar har fört mig där jag numera är , och kan finna ro.
Jag älskar dig mormor, det hoppas jag du vet. Tack för ditt stöd.
Glöm ej kära Louise att det även finns samtalspartner i präster, diakoner och sjukhuskyrkan mittemot Op-kyrkan. Alla med lång erfarenhet på att hantera och se på hela människan som ett subjekt.Vid Kyrkan hus kan du också varamed och hjälpa till, träffas fika o.s.v. Där hade jag för några år sedan vernisage. Det är ej någon kostnad för samtal. Ett lite tips så att solen lyser för och på dig .
:(( Ge aldrig upp!!<3 tillslut vänder det:)
Oj, vad jag känner igen mig. Får du hjälp av någon – har du någon samtalskontakt? Det hjälper i alla fall mig (trots att det samtidigt är den jobbigaste stunden varje vecka) litegrann, och hur jobbigt det än är så är det nog bra att prata med någon som inte hör till familjen eller vänskapskretsen.. Vad flummigt det här blev, men jag hoppas att du mår bättre snart och du är modig som berättar om det!
Ja jag får “hjälp”, men dom (sjukvården) har inte hört av sig sen i maj förra året för “det är ju sååå mycket att göra och såå lite personal” o blabla och ja, skitjobbigt är det och jag är sämst att gå iväg fast jag behöver det. Fick vänta 16 månader för att få en psykolog på USÖ, tyvärr stämde inte personkemin så efter nåt år ville jag byta, fick inte, och sen när jag väl tjatat till mig att få byta ändå har jag alltså väntat på ny samtalskontakt sen maj 2012. Och på vårdcentralen hänvisar dom till Universitetssjukhuset här i Örebro.
Det är en himla röra men jag börjar bli oootroligt less så på måndag kommer någon stackare på USÖ få sig en ordentlig utskällning via telefon.