Att skriva om vikt är alltid ett populärt ämne. Det kan både provocera och fascinera… Tyvärr är många idag missnöjda med sin vikt. Så även jag, MEN för mig är inte vikten det viktigaste. För mig är en kosthållning jag trivs med och lagom av kul träning det ultimata, det som får mig att må bra.
Det är att må bra som jag eftersträvar. Från en som vägt 46 kg som minst och 79 kg som mest, och detta inom loppet av ett par år – vikten är oviktig, det är hur man mår psykiskt och fysiskt som är det väsentliga.
Att hitta en balans är svårt. Jättesvårt! När det enda sättet att hantera jobbiga känslor är på olika självdestruktiva sätt, då är det om än lite svårare. Att fylla ångesten, tomheten och känslan av misslyckande med mat är ett effektivt sätt som inte lämnar några synliga ärr.
Men när det börjar bli för mycket. När kroppen säger ifrån, den är trött, pluffsig, hyn blir dålig, magen är svullen. Siffrorna på vågen tickar uppåt. Då kommer känslan av misslyckande ännu starkare, och sättet att hantera den känslan är att, ja just det, äta mer.
Att äta lågkolhydratskost är för mig det jag absolut mår bäst av. Jag äter utan ångest när jag är hungrig och bara då. Utan okontrollerade sug och begär efter snabb skräpmat. Då trivs jag med mig själv, oavsett vad vågen säger. Och om jag nu mår så bra av det, varför gör jag inte det då?
Om det vore så enkelt! Hade det varit så enkelt hade världen antagligen sätt annorlunda ut. Kan inte alla som är feta och mår dåligt/har komplikationer pga sin vikt bara skärpa till sig, äta rätt och röra på sig? Hur svårt kan det vara?
Jävligt svårt, tydligen. En alkolist kan sluta dricka och bli nykter, men en matmissbrukare kan inte bli kvitt sina problem genom att sluta äta. Tro mig, jag har försökt det också. Hur tror ni det har slutat?
Har du alltid varit sådan eller hur började det..? Tror du att lchf bara är en kortsiktig lösning och att hjärnan till slut bara kräver kolhydrater? Jag kämpar ännu med överätning och svält efter mitt halvår med extrem kalorirestriktion/lchf.. Min kille körde fakir lchf utan någon kalorirestriktion och blev ätstörd och obalanserad han med efteråt..
För mig funkar äta mig mätt på normal mat utan för mycket snabba kollisar dvs hur mycket potatis osöktas hårt bröd, glutenfritt gröt och protein och grönsaker jag vill! Annars hetsäter jag förr eller senare.. Svårt att hetsäta bara kokt potatis liksom! Sätter stopp för sötsuget för mig!
Jag har varit sådan så länge jag kan minnas, från jag var väldigt liten men mina mer extrema problem började när jag var i ca 11 års åldern… I år fyller jag 24.
Tråkigt att höra hur det har blivit för er! Tror inte lchf passar alla, utan jag tror var och en måste hitta balans och en kosthållning som passar dem. Jag vet inte om lchf är svaret på mina problem men jag mår bättre både psykiskt och fysiskt av att äta low carb.
Ta hand om dig och tack för din kommentar!
Du träffar verkligen. Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Fast en alkolist måste kämpa för att sluta. Du får det att låta som att dem har det lätt. Sedan tror jag att det handlar mycket om sockerberoende som matmissbrukare? Det är iaf det jag har. Och jag vill inte sluta. Jag vill komma i balans…
Jag menade att det är svårt. Väldigt svårt. Men alkohol går att leva utan, människan kan inte leva utan mat.
Jag tänkte skriva “jag förstår vad du menar” men det kom inte riktigt med i kommentaren (råkade radera den biten av misstag). Men jag förstår vad du menar. Vi skulle dö utan mat:)