Efter att ha sovit länge och gott cyklade jag upp på stan i regnet för att träffa Jessica och gå på bio. Vi såg Så ock på jorden som är uppföljaren till succén ”Så som i himmelen” som hade premiär 2004 – för 11 år sedan!
Så ock på jorden är en orkan av känslor. Lena (Frida Hallgren), som i Så som i himmelen förälskade sig i den världsberömda dirigenten Daniel, är den vi träffar på först i filmen.
Efter att av en slump räddat livet på byns alkoholiserade präst föder hon sitt och Daniels barn hemma i den gamla skolgården som hon flyttat in i efter Davids död. Lena tar efter påtryckning sig an uppgiften att ta hand om musiken i kyrkan med byns invånare som kör, men möter motstånd från både nära omgivning samt högre instanser inom kyrkan och får kämpa hårt med sin uppgift och tron på sig själv och den egna förmåga.
Filmen bygger på kampen om jämnlikhet och allas lika värde, rätten att tro på sig själv och att man faktiskt är någon. Inte minst har den inslag av kärlek och svek, och svårigheter i relationer är väl något dom allra flesta kan identifiera sig med.
Efter en dryg timme tittar jag på klockan och har långt innan dess funderat på om inte Lena skulle kunna diagnoseras med borderline. Hon skriker, hon skrattar, hon gråter, skäller och skjuter med gevär rätt ut i luften för att i ensamhet reglera sina känslor. Känslor som är starka, intensiva och svänger snabbare än kyrkklockorna.
Det är en fin film och jag låter mig gärna ryckas med; skrattar, gråter och höjer ganska ofta på ögonbrynen. Men liksom dom flesta uppföljare kommer den inte i närheten av orginalet och både jag o Jessica kan konstatera att vi saknar Helen Sjöholm som i första filmen förtrollade hela Sverige med originalversionen av Gabriellas sång.
Efter filmen gick vi till Paolos för pizza. Där satt vi en stund och pratade om gamla minnen, det som är nu och det som väntar i framtiden. Mysigt avslut på en mysig kväll ❤
