Jag har i flera år undvikt att tänka på det förflutna för att jag har varit väldigt rädd för vad det ska väcka för känslor hos mig.
Det är inte så farligt nu. Jag kan validera mig själv och förstå allt som har hänt och varför – jag tycker inte om det men jag anklagar inte mig själv lika mycket.
Jag har levt i ett kaos! Helt ensam och totalt införstådd i vad jag känt och varför, utan en aning i hur man tar hand om sig själv på ett bra sätt, jag skulle aldrig vilja leva om mina tonår eller dom första åren efter studenten.
Ska man vara vuxen och ansvarstagande och kunna allt om livet när man fyllt 18 år?
Jag är snart 26 år och vet typ ingenting om livet. Känner mig sällan förståndig eller vuxen. Men jag har lärt känna mig själv så mycket det senaste året och det hjälper mig jättemycket när jag har mina kriser – och kriser uppstår hos dom flesta oavsett ålder.
Jag vet hur jävla svår jag har varit och fortfarande kan vara. Alla beslut jag tagit i livet har inte varit bra och jag har misslyckats många gånger. I många år har jag känt skam o skuld för sådant som hänt tidigare i mitt liv, frågat mig själv varför blev det så, varför klarade jag inte av, hur kan jag vara så dålig som människa? Jämfört mig med andra när det är totalt intetsägande för det finns ju bara en Louise.
Det är inget fel i att misslyckas, i att vara ledsen – det är mänskligt!
Om det är något vi i vuxenvärlden ska komma ihåg att förmedla så är det just det. Om det är något som jag ska komma ihåg så är det just det.
Det blir inte alltid som man hoppas eller önskat men det betyder inte att man är sämre än någon annan eller inte förtjänar en ny chans. Det betyder inte att man måste må dåligt över det i resterande ca 68 år av livet.
Det viktiga är att slänga undan självförakt och andra negativa känslor i närmaste papperskorg och packa med sig en stor dos av livserfarenhet och acceptans i ryggsäcken så man kan gå vidare som en hel människa mot nya utmaningar i livet. För det kommer flera!
Det kommer definitivt flera.