Det är ganska tufft just nu, så är det ju ibland. Jag vet det och jag vet att känslan inte är farlig och att det kommer bli bättre, jag vet att jag måste gå emot allting svårt som jag känner, jag vet att det inte blir bättre av att skada mig själv, jag vet att det inte blir bättre av att sjukskriva mig från jobbet och stanna hemma, jag vet att det inte blir bättre av att släppa taget om omvärlden och gömma mig, gräva ner mig i mina överväldigande känslor.
Men jag drar täcket över huvudet några timmar till och avskyr mig själv utan att veta riktigt varför. Jag vet inte helt säkert varför. Känner bara ett stort självförakt, jag är ledsen och besviken och det känns som att jag är det för att jag inte förtjänar något annat än det.
Och tusen gamla obehagliga minnen kommer upp till ytan. Helt tom ena stunden, tusen känslor andra sekunden.
“Hello from the other side
I must’ve called a thousand times
To tell you I’m sorry for everything that I’ve done
But when I call you never seem to be home”