En natt på sjukhuset

Hej hej,

vilken oväntad vändning den här veckan fick. Efter 6 timmar på akuten så ligger jag nu på AVA, sal 10 på sjukhuset här i Örebro och skriver till er.

I måndags på jobbet fick jag ont i magen och började känna mig illamående. En huggande känsla som kom gång på gång i uppe i mitten av magen. Bet ihop och jobbade klart natten och tänkte att det skulle bli bättre om jag fick sova. Magkatarr kanske?

Hade dessvärre fortfarande ont på eftermiddagen när jag vaknade. Åt ändå lite frukost och tog mig iväg till jobbet igår kväll. Arbetade en stund, tog en panodil men smärtan blev värre och värre så jag bestämde mig för att ringa 1177 på min paus för att få råd kring smärtlindring.

Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att åka in till a k u t e n. AKUTEN!!!

PANIK – det värsta jag vet är att söka vård. Vet inte varför men allra helst vill jag avvakta eventuella sjukdomar och andra besvär, hoppas att det går över och inte vara i vägen. Det är som att jag skäms när jag blir sjuk? Samma sak om jag ringer jobbet och ska sjukanmäla mig, fy sådan ångest!

Jag förstår själv att det är en obefogad känsla, givetvis ska man söka vård när man är sjuk och behöver. Konstigt nog känner jag mig tusen gånger sjukare än innan när jag väl kommer till ett sjukhus eller en vårdcentral…

Läkaren på akuten misstänker gallsten. Morfinet jag skulle få mot mina smärtor var tyvärr slut så jag låg i flera timmar innan jag tillsist fick en annan sort, som hjälpte litegrann men inte helt.

Vid kl 05 imorse fick jag komma till AVA, där jag fått ett eget jättetrevligt rum. Enda nackdelen är att dom renoverar, så efter knappt ett par timmars sömn vaknade jag av borrar och spikande! Och än håller dom igång.

Pratade just med en i personalen här som erbjöd mig öronproppar (fantastiska varenda en som jag träffat hittills!) Dom är tydligen precis under mitt rum och håller igång med renovering och det är här det hörs mest 😉

Har fått lämna en herrans massa blod sedan jag kom hit också. Svårstucken var jag så det krävdes två personal och flera stick i både armar och händer, AJ, fruktansvärt obehagligt – det värsta jag vet är blodprov och att ha en PVK. Usch! Usch usch usch. Dubbelusch och trippelusch.

Nu väntar jag på att få träffa läkare och att få ett ultraljud av gallblåsan för att se hur det ser ut och få veta mer vad det kan vara som gör så ont. Håll tummarna för att jag får åka hem snart. Längtar efter Christian, att få hoppa i min egen pyjamas och sätta mina mjuka fluffiga tofflor på fötterna och efter t y s t n a d. Allra helst skulle jag nog vilja lägga mig och sova i ett dygn- så trött nu.

KRAAAM!!!