God morgon!!!
Äntligen är solen så pass varm och skön så man kan sitta ute i trädgården med morgonkaffet. Eller ja, eftermiddagskaffet blir det ju för min del som jobbat inatt och sovit hela dagen.
Vaknade av att jag var kissnödig. Skulle lite graciöst vända på mig, det högg till i magen (gissar på ligamentet) och så fick jag sendrag i b å d a vaderna 😉 Det glamourösa gravidlivet! Igår sov jag bara 2,5 timme efter jobbet, haha. Samtidigt som jag aldrig varit så trött och sovit så lite nån gång förut så har jag nog aldrig varit så ”pigg” heller, konstigt nog. Pigg är kanske en underdrift men har ett minskat behov av sömn helt klart.
Vecka 23 (22+2)
Har lovat lite uppdatering av magen! Ja ni ser ju hur liten min fleecetröja är för tillfället 😉 Nu är vår lilla bebis ca 28 cm lång och ca 500 gram tung. Jag TROR jag har känt honom börja sparka där inne. Har känt hans rörelser lääänge, redan i vecka 14. Men nu är det mer som små elektriska stötar/buffar som blir starkare för var dag!
Christian har inte känt än men det är ganska roande att se honom komma springande varje gång jag säger att jag känner bebisen. Enda gången under alla år som jag sett honom springa… :p
Fortsättningsvis mår jag bra! Foglossningen som egentligen är mitt enda symtom förutom kissnödighet och väldigt petig med maten, den är överkomlig så länge jag inte rör på mig f ö r mycket. Och fötterna som ser ut som köttbullar med små prinskorvar på 😉
Väldigt väldigt tacksam. Däremot slåss jag med en del ångest (som jag ju gjort i hela mitt liv och inte alls är något konstigt för mig även fast det kan vara påfrestande), oro inför framtiden – vilket är jobbigt men inte heller speciellt konstigt tänker jag. Det är ett helt nytt kapitel i livet som väntar, ett oåterkalleligt, som jag har noll erfarenhet av och som jag tänker är svårt att förbereda mig helt på.
En liten människa beroende av mig och oss som vi ska älska och ta hand om för resten av livet. Bara vårat ansvar, mitt och Christians. Uuh. Tror fasen det hade känts både oerhört stort OCH läskigt om det så vore 11:e barnet.
Först oroar jag mig för dom mest basala sakerna som mat och sömn och kläder och stoppar jag inte tankarna där så övergår det snart till att oroa mig för hur jag ska kunna hjälpa till med matteläxan och TÄNK om han skaffar fritidsintressen som jag inte förstår mig på eller kan alls, som fotboll eller skateboard eller att spela bas eller schack … 😉
Nä – en sak i taget och så bara försöka njuta av det som är bra i stunden. Vilket ju är det mesta. Som tur är!
KRAM
