En lillasyster

Hej hej!

I onsdags var vi på det efterlängtade rutinultraljudet! Var så nervös innan, för jag hade lite glömt bort att det görs ju av medicinska skäl och inte bara för att man ska få se sin lilla efterlängtade bebbe. Så när jag tänkte på eventuella komplikationer så var det såklart också nervositet blandat med längtan och pirr i magen.

Pga knölrosen med tillhörande ledsmärtor jag har råkat ut för så fick Christian köra mig i rullstol. Besöket var inte vidare bekvämt pga min hosta och mina problem att ligga ned, men vår barnmorska var helt fantastisk, så målande i sina beskrivningar av vad vi fick se, detaljerad och noggrann.

Det absolut mest informativa ultraljudet jag varit på och då var det här det fjärde för den här graviditeten (och med Harry gjorde jag 7 st tror jag).

Kan man vara annat än lycklig efter att få höra att ens barn är fullt frisk och växer som det ska? Inga anledningar till oro.

Barnmorskan berättade också för oss att vi ska få en liten flicka, visade så noggrant och förklarade, zoomade in och ut och ja det gick inte att missta.

Så igår körde vi en liten gender reveal med rosa konfetti för barnen! Alltså det var sååå mysigt. Vi hade superkul hela familjen med konfettin, som kastades upp i luften om och om och om igen.

Harry var så himla gullig, han härmade storasyster såklart, plockade upp konfetti från golvet och kastade ut i luften och såg sååå glad ut trots sin omedvetenhet kring vad vi faktiskt firade, haha. Det finns en film HÄR om ni vill se barnens reaktioner!

Det blev en hel del att städa efteråt och ikväll singlade det plötsligt ned lite konfetti från taklampan i vardagsrummet 🙂 Så värt all städning i världen dock, för det här är ju en once in a lifetime-grej.

Har inte förstått än att vi ska få en liten tjej. Är så tacksam för våra två fina, omtänksamma, roliga barn och snart har vi ett tredje.

Hur kunde det bli så himla bra, livet? Nu kryper det i kroppen på mig att shoppa och fixa till lilltjejen, tihi.

KRAAAM!