I can run but I cant hide

Två timmar sömn igår. Fyra idag. Vaknade på sämsta humör någonsin. Så himla arg. På mig själv. Besviken, på mig själv. Så ledsen, när jag borde varit så glad.

Känslorna stormade över, och stressad var jag också. Ätit mat? Nix.

Alltså: dålig sömn, ingen mat, stress och tusen tusen dömande tankar mot mig själv. Inte så konstigt att må dåligt med dom kassa förutsättningarna!

Tog bort Whatsapp. Skulle ta bort Facebook också såklart, bloggen,Twitter, skaffa nytt mobilnummer, ALLT men hann tänka om. Ville avskärma mig från världen typ sätta livet lite på paus ellet snarare kanske bara vara ifred. Ifred från? Jag vet inte.

Åkte på mina ”måsten”/ mot några av mina mål i livet. När körkortsteorin var slut så tänkte jag nej nej nej jag vill inte hem. Vill inte vara ensam! Hade tänkt köpa något att äta innan teorikursen men så blev det inte. Kaffe och alvedon går bra tänkte jag. Jag vet att det var ett mindre bra val och jag ska försöka med mat och mer sömn i fortsättningen för att hitta energi.

Plockade ihop mina saker långsamt (fast det gör jag alltid, jag tänker en massa eller pratar eller gör hundra andra saker samtidigt och då tar det längre tid såklart).

Bestämde mig: köper hem mat, bäddar ner mig i sängen och så spar jag mina problem och tankar tills imorgon. Äter, sover, minskar på sårbarheterna.

Min syster hade ringt. Ringde och smsade men fick inget svar så jag hörde av mig till en vän, hej jag behöver prata, jag behöver en kram, får jag komma till dig?

För trött efter jobbet. Jag förstår. En annan dag. Ok.

Fick tag på syster, våra planer krockade. Köpte mat. Pasta! Den blev klar på rekordfart, har hört från många att det ska vara bra på La Gondola. Jag fick spagetti istället för fusilli vilket jag blev sjukt besviken på. Och att det gick så fort! Jag ville ju sitta där, en liten stund till.

När jag samlat mig för att låsa upp cykeln så började jag gråta.

Tänkte att det är okej, det är lugnt, nu ska jag hem och äta i sängen, mysa och ta hand om mig, jag får vara ledsen, alla blir ledsna ibland.

Känslorna steg, sprang före. Jag kunde nästan inte andas, fick panik. Tack o lov att jag var ute och tvingades försöka fokusera på annat. Cyklade. Med andnöd och tårar men jag samlade ihop mig lite tillslut. Det kommer gå bra, det fixar sig. Jag är inte bortglömd, jag är inte oälskad, jag är inte den sämsta människa som finns på jorden och jag kommer må bra igen.

Slutligen nedbäddad i sängen och har ätit, tänkte försöka se en film men jag sover direkt istället. Jag kan vara hemma. Jag klarar av att vara ensam och må dåligt utan att något hemskt ska hända. Jag kan lugna ner mig när jag är i panik. Det kommer att bli bra. Jag ska bara försöka fixa det här på ett bra sätt. Ett hälsosamt! Pepp, pepp, pepp.

Att välja att äta pasta och att inte hänga i strålande kvällssol ska inte få mig att känna ånger eller dåligt samvete eller som att jag kastar bort mitt liv. DET ÄR OK DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN!

image

Ett mål, svåra beslut

Idag hade jag ett mål i mitt liv (förutom att åka till jobbet), och det var att gå till Konsum. Kom iväg vid 16-tiden.

Väl där fick jag sjuk ångest vilken mjölk man bör köpa. Köper sällan mjölk och har inte följt debatten. Rådfrågade på min facebookstatus, fick svar. Tack för det.

image

Jag vill köpa standardmjölk men dom har inte Arlas. Deras egna är minst lika bra om inte bättre fick jag till svar när jag frågade varför.

Vet ingenting, bara att jag inte gillar Konsum. 

Nu är jag på jobbet och önskar att jag alltid vore här. Då behöver jag inte ha ångest för jag vet vad jag ska göra.

Tusen bitar

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va’ svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det
Säger du att du är min vän så är du säkert det

image

Ett glädjande besked och premiärträning

Jag hittade ett oöppnat paket med våtservetter i en väska jag tog upp från förrådet tidigare ikväll. JAG BLEV SÅ GLAD!  Mina har nyss tagit slut och jag har glömt köpa nya. Dom är bra till typ allt:
Ta bort smink
Torka bort plötsliga fläckar
Torka av händerna
Om toalettpappret oväntat är slut…

I Turkiet gick jag ingenstans utan våtservetter!

Idag har jag deppat. Jag har hatat mig själv och klandrat mig för all världens olycka. Känt mig sämst. Knappt sovit på två nätter för att 1)i onsdags var jag på arbetsintervju och 2) idag skulle dom ringa med besked

Så idag har jag alltså gått runt med en icke ringande mobiltelefon och trott att jag gjort världens sämsta intryck.

Plötsligt händer det. Jag står och diskar, klockan är ca 15.14 och när jag stänger av kranvattnet hör jag att mobilen, som ligger i vardagsrummet ringer.

Jag SPRINGER till telefonen. Svarar. Det är från jobbet jag sökt. Livrädd.

Så säger hon att hon fick ett jättefint intryck av mig på intervjun och att dom gärna vill att jag ska jobba hos dom!!!

All ångest försvann. Jag blev så glad! Och vilka fina ord från någon jag knappt träffat.

Det finns fina människor.

image

Jag har varit på spinning idag också, premiär efter mina månader i Turkiet. Jag älskar och jag hatar det! Skönt att vara tillbaka, tryggt. Amanda ställde upp och följde med fast hon hatar spinning. Gulligt! (Jag bokade in henne mot hennes vilja hihi). Sedan solade vi solarium.

Nä nu är klockan 03.11 och jag har pratat i telefon över en timme med min syster i Malmö. Det är inte normalt vid den här tiden.

Godnatt

Åh jag glömde! Jag har lagat mat också. Baconlindad kycklingfilé fylld med boursinost, rotfruktsgratäng och smörstekt sparris. Gott! Men jag vet att det inte ser så gott ut…

image

En bekännelse

Gomorron! Jag har sovit så himla gott inatt, jag är verkligen tacksam för det. Måndag igen och ångesten för det är enorm!

Jag har mått väldigt dåligt och varit ledsen i helgen, framför allt igår. Jag har svårt för separationer och saknar någon som haft en stor plats i mitt liv.

Jag gör så sjukt mycket dumt när jag inte mår bra, utsätter mig själv för fara. Jag måste på något vis försöka förändra mitt liv, hur jag mår och min levnadssituation. Självklart påverkar det även min familj och mina vänner när dom ser hur dåligt jag mår och när jag skadar mig själv.

Det känns skitjobbigt, och tråkigt att det är såhär. Men jag måste nog acceptera att det är som det är och att jag helt enkelt behöver hjälp utifrån för att kunna må bra, förändra mig och mitt mående och leva ett bra liv, även fast det största ansvaret såklart ligger hos mig…

Jag älskar bloggen och kommer fortsätta skriva här. Såklart! Det är väl det enda i mitt liv som inte framkallar ångest och känns överväldigande jobbigt just nu.

Har ni hört talas om DBT? Dialektiskt beteendeterapi, jag har stått i kö för att börja med det i ca 2 år – vill bara få en plats NU och komma igång med att förändra och göra något bra av mitt liv!

Det finns några personer i mitt liv som trots all skit jag gör, ändå tycker om mig och stöttar mig. Det är min mamma, pappa, mina två systrar, och så några av mina närmaste vänner Amanda och Jessica.

Det finns fler därute såklart, och har jag glömt nämna nån bli inte ledsen. Men framför allt min syster Therese, Amanda och Jessica – dom vet ALLT om mig, mina misstag och idiotiska beslut och ändå har dom aldrig vikt från min sida. Malin är också en människa som alltid stöttar mig, tror på mig och finns där när jag behöver henne.

Något mer positivt är att jag har börjat gå hos en kurator som jag faktiskt tycker väldigt bra om, något som jag aldrig känt för en kurator eller psykolog förut! Det känns så himla skönt och jag är väldigt tacksam.

Nu ska jag tvinga mig ut på en liten promenad med hunden jag har hand om.

Matmissbruk – kan vi skärpa till oss?

Att skriva om vikt är alltid ett populärt ämne. Det kan både provocera och fascinera… Tyvärr är många idag missnöjda med sin vikt. Så även jag, MEN för mig är inte vikten det viktigaste. För mig är en kosthållning jag trivs med och lagom av kul träning det ultimata, det som får mig att må bra.

Det är att må bra som jag eftersträvar. Från en som vägt 46 kg som minst och 79 kg som mest, och detta inom loppet av ett par år – vikten är oviktig, det är hur man mår psykiskt och fysiskt som är det väsentliga.

Att hitta en balans är svårt. Jättesvårt! När det enda sättet att hantera jobbiga känslor är på olika självdestruktiva sätt, då är det om än lite svårare. Att fylla ångesten, tomheten och känslan av misslyckande med mat är ett effektivt sätt som inte lämnar några synliga ärr.

Men när det börjar bli för mycket. När kroppen säger ifrån, den är trött, pluffsig, hyn blir dålig, magen är svullen. Siffrorna på vågen tickar uppåt. Då kommer känslan av misslyckande ännu starkare, och sättet att hantera den känslan är att, ja just det, äta mer.

Att äta lågkolhydratskost är för mig det jag absolut mår bäst av. Jag äter utan ångest när jag är hungrig och bara då. Utan okontrollerade sug och begär efter snabb skräpmat. Då trivs jag med mig själv, oavsett vad vågen säger. Och om jag nu mår så bra av det, varför gör jag inte det då?

Om det vore så enkelt! Hade det varit så enkelt hade världen antagligen sätt annorlunda ut. Kan inte alla som är feta och mår dåligt/har komplikationer pga sin vikt bara skärpa till sig, äta rätt och röra på sig? Hur svårt kan det vara?

Jävligt svårt, tydligen. En alkolist kan sluta dricka och bli nykter, men en matmissbrukare kan inte bli kvitt sina problem genom att sluta äta. Tro mig, jag har försökt det också. Hur tror ni det har slutat?

20130628-014106.jpg

20130628-014300.jpg

20130628-014444.jpg

20130628-014507.jpg

Olika sätt att fly verkligheten

Idag är en sån dag (eller kväll) när jag bara önskar att jag hade ett eget hem. Ingen att ta hänsyn till. Men det finns inga flyktvägar nu. Jag får deala med verkligheten, med mina känslor. Oavsett om jag vill eller inte.

Ett glas vin, några ångestdämpande och sova hela kvällen, hela natten, det är ungefär vad jag hade gjort nu om jag hade varit ensam.

All ork och lust är som bortblåst. Fast vet ni vad jag vill? Träna! Ska ut nån dag o testa springskorna… Det var ett tag sedan sist.

Starka ben, vårluft och skön musik. Ja jag kan nog måla upp en bild av mig själv i löpspåret… Om jag försöker ; )

Det kanske inte är ångest – det kanske är längtan?

20130416-205650.jpg

A hard day’s night

Var och tränade förut, mina ärenden drog ut på tiden o innan jag kom hem o hade rastat hunden var klockan redan 21.30!

Försöker varva ned o komma till ro efter den här stressiga dagen. Har fått ny medicin utskriven 425 tabletter och hade jag fått min vanliga dos av sömntabletter hade det blivit över 500 tabletter. Dessutom hämtade jag ut 200 st för ett par veckor sen.

Fick väldig ångest när jag insåg hur mycket medicin jag har hemma, speciellt för att kvinnan på apoteket inte förstod hur läkaren kunde skriva ut vissa läkemedel som kan ha dålig inverkan på varandra och ge extra svåra biverkningar. Hon sa också att jag får absolut inte överskrida doseringen.

Ni som känner till min problematik med att överdosera tabletter kan ju hålla med om att det är helt sjukt att jag har så mycket medicin hemma. När jag mår så dåligt så tänker jag inte, jag bara handlar, impulsivt o livsfarligt.

Ringde pappa och berättade. Vi kom överens om att dom ska ha min medicin och ge mig för en vecka i taget. Det kanske låter helt sjukt men jag litar inte på mig själv helt enkelt. Känner mig lättad över att vi har pratat om det.

Berättade nämligen för min läkare om min senaste överdos, att jag inte åkte in och låg i sängen några dar typ helt borta. Hon sa typ ok och skrev lite nya recept. Jag har hymlat med mitt mående jämt för att jag skäms väldigt mycket över det. För att jag har varit orolig att inte få några ångestdämpande alls och skada mig på andra vis. Sen när jag väl berättar för att få hjälp, vill förändra det självdestruktiva beteende jag har, jaha det var ungefär som att säga att man dricker en kopp kaffe på morgonen.

Behöver jag verkligen alla dessa mediciner, är också något jag funderar mycket över…

För något roligare!
Så såg jag på Friskis Kvarnen förut att dom har en låda där man kan lägga lappar med förslag på förbättringar/önskemål! Toppen tycker jag och jag har lite olika ideér som jag gärna skriver ner o lägger i lådan!

Just nu känner jag mig väldigt lugn och trygg, vilket känns superskönt. De senaste dagarna liksom rinner av. Jag måste försöka vara positiv, se framåt. Det är det viktigaste.

20130323-000255.jpg

20130323-000326.jpg

Godnattsaga från verkligheten

Så. Nu har jag äntligen lagt mig och ska fokusera på annat. Försöka i alla fall.

Ni kanske har märkt att jag tränar mindre nu. Det är för all negativ respons jag får från omgivningen. Det påverkar mig tyvärr.

Något som får mig att må bra är att ha rutiner och att träna. Vem hade gnällt om jag legat i soffan och tittat på tv i två timmar per dag? Antagligen ingen. Antagligen hade jag ätit skräp som förgiftat mig inifrån, för att ligga där i soffan o trycka i sig chips är ok och det anmärker ingen på.

Hur hade jag mått? Antagligen skit.

Nu går jag upp och äter frukost, bäddar sängen, gör mina ärenden och plikter, går och tränar, kommer hem, lagar mat jag anser vara bra för mig, kanske diskar o försöker lägga mig i skaplig tid.

Det är jobbigt ibland och ofta men bra för mig. Det mår jag bra av, DET är vad jag behöver i mitt liv. Så det tänker jag fortsätta med!

Rutiner, trygghet, träningen som gör mig glad och får mig att känna mig starkare både fysiskt och psykiskt. Som gör mig till en glad, lycklig och välmående människa.

God natt

Slåss med en ångest som inte syns utifrån

Allt som gör ont, all ångest. I flera månader har jag kämpat emot den men snart står jag inte ut längre, snart ger jag upp. Det gör så ont i mig så det känns som att jag ska gå sönder.

Varenda dag är en kamp mot ångesten i sekunder, minuter och timmar. Kvällarna är värst. Ändå vill jag bara gömma mig i det mörka, tysta, kalla.

Jag vill inte ha vår. Jag vill inte ha nån sol men den är här ändå så den som känner sig manad får gärna komma hit med mörkläggningsgardiner.

Jag är bara så ledsen. Och trött. Och förtvivlad. Vill släppa taget. Drunknar i tårarna som aldrig tycks ta slut. Och hur jag än gör så tycks det alltid bli fel.


vi brinner av begär, vi brinner av begär

en liten stund av mitt liv som inte gör ont utan allt är gott
allt smakar så gott, ja det smakar så gott

och allting omkring dig verkar enkelt och så klart
men du vet att det kan vara för att du inte är född smart

min skönda värld, du sköna värld
du sköna värld, du skönda värld

i ett hål i en vägg har jag lagt min hemlighet
nått som bara du som vet, ja det är bara du som vet

och det är svårt att förstå att man finns, varför man finns
kanske finns man för hon finns, ja man finns nog för hon finns

och allt omkring dig verkar enkelt och så klart
men du vet att det kan vara för att du inte är född smart

min sköna värld, du sköna värld
du sköna värld, du sköna värld

Ring inte till mig, jag kommer ändå inte svara. Sms är vad jag orkar om jag måste orka något.

100 tabletter – sanningen

Jag har länge brottats med dilemmat om hur privat jag ska vara i min blogg. Ni får ta del av träning, mat, roliga inslag i livet och diverse funderingar. Jag har fått många läsare och jag tror att jag känner mig redo att – skriftligt – dela med mig av något väldigt privat till er. Ses vi på stan är jag inte stark nog att prata högt om det, men kan jag hjälpa NÅGON där ute som gått eller som går igenom samma helvete som mig, så är det värt det. Trots att många nu kommer att se på mig med annorlunda ögon. Kanske på ett positivt igenkännande sätt, kanske negativt och nedvärderande.

Sedan jag var liten har jag lidit av depressioner och svår ångest. Depressioner som har förstört otroligt mycket för mig i livet – vänskap, förhållanden, skola, jobb. Dagar utan mat, veckor utan att gå utanför dörren, rädslan för att gå och handla själv, att inte ens orka duscha. En nedstämdhet fylld med självhat och önskan om att bara få försvinna.

Det jag främst vill berätta om är mitt självskadebeteende. Och den delen av mitt självskadebeteende som jag anser är farligast – överdosering av tabletter.

I mars är det ett år sedan jag senast låg inlagd på sjukhus och jag är väldigt stolt över mig själv för den prestationen. Jag har kommit väldigt långt, även om jag fortfarande kämpar med hur jag hanterar mina känslor. På senaste har jag tillåtit mig att gråta – det lämnar inga ärr eller utsätter mig för dödsfara. Förut har jag aldrig gråtit, utan hanterat jobbiga känslor med överdoser samt andra självdestruktiva handlingar.

Jag vill inte dö, när jag har överdoserat tabletter så har jag gjort det för att fly från mina känslor. För jag vet inte hur jag ska hantera dem på något annat vis än med självskador! Och när dessa jobbiga känslor kommer över mig kan jag inte stå ut. Jag tänker inte, jag handlar. Impulsivt och livsfarligt.

Ett exempel är ifrån i somras (nej, förra vintern måste det varit!). Då tog jag vid ett tillfälle ca 50 tabletter. Det slutade med att jag vaknade upp med ambulanspersonal runtom mig, som satte PVK och fick bära mig på bår ned till den väntande ambulansen. Väl på akuten – EKG, ett tiotal blodprov, dropp och alltid en hel flaska aktivt kol att dricka. Hur har jag mått? Skit.Har något blivit bättre? Nej. KROPPEN TAR OTROLIGT MYCKET STRYK AV ETT SÅDANT HÄR BETEENDE. Och det värsta är att jag vet om det men kan inte hantera det. Det kanske inte märks idag – men biverkningarna kan också komma senare i livet.

Att ligga där i en sjukhussäng, eller de gånger jag överdoserat utan att åka in – inte kunna gå, knappt kunna prata, hålla ögonen öppna, kräkas. Den senaste överdosen jag tog, vilket var förra året hamnade runt 100 tabletter. I över två dygn låg jag i min säng utan att kunna göra något, inte prata, inte skriva, inte ens varit förmögen att gå på toaletten utan att ramla omkull. Och jag lyckas alltid lura mina vänner och min älskade familj att jag mår bra.

Jag kämpar med mitt självskadebeteende dagligen och jag tycker personligen att jag har blivit bättre på att hantera mina känslor på ett mer hälsosamt vis, ex genom att låta mig känna, låta det göra ont. Försöka tänka, inte vara impulsiv.

En gång, eller en tablett – sen kan det vara försent. ”Det händer inte mig” – men jo, det kan det göra. Och jag vill inte dö! Inte du heller? Livet har så mycket att erbjuda.

Om du är anhörig till någon med självskadebeteende, känner igen dig i det här, lider av samma problematik och behöver någon att prata med så finns jag på louiselchf@gmail.com men mitt tips – släng alla tabletter (det har jag inte gjort, jag har gett dem till en vän – ångesten över att slänga var för stark), be om hjälp, berätta för en vän eller någon i familjen. Gå inte på apoteket, om en läkare skriver ut medicin – be denne att skriva ut i små mängder med fler uttag hellre än en burk med 100 st ångestdämpande…

Du har bara ett liv, en kropp, ett hjärta som slår och en lever som ska må bra hela livet. En dag kan det vara försent. Även om mitt mål om ett skadefritt liv fyllt med välmående är långt borta så ser jag det. Och jag kämpar, varje dag utan självdestruktivitet är en seger. Varje kliv i rätt riktning är det rätta steget.

Jag har turen att ha många fina vänner och en underbar familj, som stöttar mig till tusen och känner till mina problem. All smärta, oro och ont jag orsakat dem i mitt liv är obeskrivlig och av dem som finns kvar och orkar vara min vän – ni vet vilka ni är, och utan er hade jag aldrig kommit så här långt.

Gör som mig, trots att det är svårt – VÄLJ LIVET! Skada inte dig själv avsiktligt. Det gör ingenting bättre, bara tusen gånger värre. Hur ”rätt” det än känns för stunden.

Bild

Det finns mycket som är jobbigt i livet – tillsammans med andra kan du och jag hitta rätt redskap för att hantera det jobbiga på ett vis som är ofarligt och som inte utsätter dig och din kropp för något som kan ge men för livet, eller i värsta fall – leda till döden.

Jag är ifrån Närke – jag får gnälla :)

Jag ligger i badkaret. Oliwer mår inte bra o sover. Han är hängig och yr och i två dar har han haft utslag så vi försöker fundera ut om han är allergisk mot något här – mat, tvättmedel. Vi avvaktar o ser hur han mår när han vaknar.

Solsting?
Mamma har också känt sig hängig sen igår, illamående och ont i huvudet. Vi dricker ordentligt och tar vätskeersättning så inget sånt hoppas jag. Oliwers yrsel och hängighet kanske beror på solsting? Vi får se o hoppas att båda mår bättre snart.

Blir O sjuk så får jag åka själv på utflykten imorgon, blir mamma dålig åker jag ingenstans. Jag är ju med som hennes ledsagare och hon klarar sig knappast utan mig. Så är det.

Men JAG MÅR BRA! Vågar knappt tänka tanken men så är det. Det enda bekymmer jag har nu är åka hem-ångest. Hemma bra men borta bäst. Saknar Friskis, saknar Gustavsvik, mina vänner men… Ah. Så kluven, alltid vemodigt att åka hem… Känns som att vi just börjat landa här.