Igår var vi alltså äntligen på Cirkus i Stockholm för att se Livet är en schlager. En musikal som verkligen ligger i tiden med sitt tema om att alla är lika mycket värda och att man måste älska och tro på sig själv och på varandra.

Den handlar om schlagertokiga Mona Bergström, fyrabarnsmamman som över en natt blir melodifestivalstjärna, om David Fågel, en cp-skadad kille som hon arbetar för och som komponerat hennes låt, och om Candy Darling, hennes transsexuella bror. Hur hon går från ett tråkigt vardagspussel med en oengagerad man till att bli älskad av alla och glömmer bort allt det som verkligen är viktigt i livet.

I rollen som Mona Bergström ser vi en av mina sångfavoriter Helen Sjöhom och Candy Darling spelas utav Peter Jöback. Vanligtvis spelas cp-skadade David av Jonas Helgesson som av okänd anledning inte var med igår utan spelades av en annan duktig kille.
Det är helt galet, helt fantastiskt när Helen Sjöholm och Peter Jöback sjunger. Jag blir helt förtrollad och dessa 3h som föreställning pågår försvinner iväg rasande fort. Det är helt GALET vilken musikalisk talang dom har!

Halvvägs in i föreställningen kommer jag på att det är på riktigt. Dom står där på scenen, dom finns, dansen och sången är här och nu och är inte en film eller playback. Att leverera som alla medverkanden gör, skådespelare, bandet, ljud- och ljussättare, dansare gör, ja det är grymt. Som ni förstår är jag imponerad!

Min favoritkaraktär var Sabina, Monas stora konkurent i Melodifestivalen, spelad av Frida Westerdahl. Så välspelad och så sjukt rolig med repliker som fick mig att skratta högt många gånger.

Katarina Ewerlöf är en favorit för mig sedan tidigare och hade två roller i musikalen, som Samhallföreståndare och som tv-producent för melodifestivalen. Även hon gav mig flera goda skratt och min favoritkaraktär av dessa två var tv-producenten.

Monas man Bosse, spelad av Jonas Glans var tyvärr inte en favorit. Jag kanske har dålig humor men skämten tog inte riktigt och karaktären upplevdes en aning överdriven. Resten av Cirkus skrattade i alla fall högt när han drog skämtet ”Vad får man om man skadar sin penis på jobbet? Skadestånd!”.

Sammanfattningsvis var musikalen jättebra, även om jag tyvärr jämförde lite med filmen som jag sätt ca tvåhundragånger och faktiskt saknade Helena Bergström i rollen som Mona trots att Helen var fantastisk. Dessutom skiljer sig musikalens handling mot filmen, vilket dock inte försämrar den på något vis.

Jonas Gardell har sagt att han inte är nöjd med filmatiseringen – jag älskar den. Och jag är väldigt glad över att ha sett musikalen! Roligt också var att vi i publiken blev integrerade och fick hjälpa till som publik under melodifestivalssceneena.

I sista scenen när Helen framförde ”Aldrig ska jag sluta älska dig” så kom det dessutom en (obligatorisk?) tår från ena ögat 😉 Otroligt många duktiga skådespelare och bara 25 visningar kvar. Har du möjlighet så gå och se den!