Två timmar sömn igår. Fyra idag. Vaknade på sämsta humör någonsin. Så himla arg. På mig själv. Besviken, på mig själv. Så ledsen, när jag borde varit så glad.
Känslorna stormade över, och stressad var jag också. Ätit mat? Nix.
Alltså: dålig sömn, ingen mat, stress och tusen tusen dömande tankar mot mig själv. Inte så konstigt att må dåligt med dom kassa förutsättningarna!
Tog bort Whatsapp. Skulle ta bort Facebook också såklart, bloggen,Twitter, skaffa nytt mobilnummer, ALLT men hann tänka om. Ville avskärma mig från världen typ sätta livet lite på paus ellet snarare kanske bara vara ifred. Ifred från? Jag vet inte.
Åkte på mina ”måsten”/ mot några av mina mål i livet. När körkortsteorin var slut så tänkte jag nej nej nej jag vill inte hem. Vill inte vara ensam! Hade tänkt köpa något att äta innan teorikursen men så blev det inte. Kaffe och alvedon går bra tänkte jag. Jag vet att det var ett mindre bra val och jag ska försöka med mat och mer sömn i fortsättningen för att hitta energi.
Plockade ihop mina saker långsamt (fast det gör jag alltid, jag tänker en massa eller pratar eller gör hundra andra saker samtidigt och då tar det längre tid såklart).
Bestämde mig: köper hem mat, bäddar ner mig i sängen och så spar jag mina problem och tankar tills imorgon. Äter, sover, minskar på sårbarheterna.
Min syster hade ringt. Ringde och smsade men fick inget svar så jag hörde av mig till en vän, hej jag behöver prata, jag behöver en kram, får jag komma till dig?
För trött efter jobbet. Jag förstår. En annan dag. Ok.
Fick tag på syster, våra planer krockade. Köpte mat. Pasta! Den blev klar på rekordfart, har hört från många att det ska vara bra på La Gondola. Jag fick spagetti istället för fusilli vilket jag blev sjukt besviken på. Och att det gick så fort! Jag ville ju sitta där, en liten stund till.
När jag samlat mig för att låsa upp cykeln så började jag gråta.
Tänkte att det är okej, det är lugnt, nu ska jag hem och äta i sängen, mysa och ta hand om mig, jag får vara ledsen, alla blir ledsna ibland.
Känslorna steg, sprang före. Jag kunde nästan inte andas, fick panik. Tack o lov att jag var ute och tvingades försöka fokusera på annat. Cyklade. Med andnöd och tårar men jag samlade ihop mig lite tillslut. Det kommer gå bra, det fixar sig. Jag är inte bortglömd, jag är inte oälskad, jag är inte den sämsta människa som finns på jorden och jag kommer må bra igen.
Slutligen nedbäddad i sängen och har ätit, tänkte försöka se en film men jag sover direkt istället. Jag kan vara hemma. Jag klarar av att vara ensam och må dåligt utan att något hemskt ska hända. Jag kan lugna ner mig när jag är i panik. Det kommer att bli bra. Jag ska bara försöka fixa det här på ett bra sätt. Ett hälsosamt! Pepp, pepp, pepp.
Att välja att äta pasta och att inte hänga i strålande kvällssol ska inte få mig att känna ånger eller dåligt samvete eller som att jag kastar bort mitt liv. DET ÄR OK DET KOMMER FLER TILLFÄLLEN!
