God morgon!
Hemma från jobbet och natten gick ganska snabbt. Härligt att cykla hem i morgonen, men hjälp vad jag tänker mycket på mina promenader och cykelturer. Är av naturen, eller kanske efter vad livet format mig till, en väldig reflekterande människa som gärna vrider och vänder på saker, alldeles för mycket och alldeles för lång tid.
Har ofta svårt att släppa det förflutna men lever ibland också alldeles för mycket i nuet, lätt för att glädjas men också nära till sorg. Har orimligt starka och snabba känslor som växlar fortare än en berg- och dalbana, är extremt rädd för att bli lämnad men har ett stort behov av ensamtid. Var lycklig nyss men ledsen nu…
Jag har lite svårt för att öppna mig, dom senaste åren har lärt mig att inte visa mig sårbar, eftersom det har skadat mig mer än det varit läkande. Ofta är jag tyst för att skydda dom jag älskar. För att skydda mig själv. Ofta tyst för att det är enklas så. Det som inte syns, det finns inte, eller hur?
Och det förflutna kan vi ju aldrig förändra.
Ibland brukar jag tänka att jag aldrig skulle läka inuti även om jag så hade en privat psykolog som följde mig dygnet runt och gav mig terapisessions 24/7 😉 Skulle bli hiskeligt dyrt men hade säkerligen också varit värt varenda krona. För att må bra och se klart på gamla jobbiga minnen som påminner sig för ofta. Reda ut problemen som också finns här och nu. Som det sig kanske bör, för livet är ju mycket mer än bara enkelt.
Och ibland tänker jag också att JAG hade ju inte varit JAG, om inte…
Ja ni hör ju, mycket tankar. Och det viktigaste är nog att berätta att dom kom idag från något så innerligt bra! Något som verkligen gjorde mig glad och lättad. Som gav mig hopp. Som gjorde att jag på riktigt GRÄT av lycka. Jag vet inte när det hände senast men det är så så så välkommet. Framtiden ser ljusare ut.
Och egentligen var det min goda frukost som jag skulle tipsa om när jag började skriva det här inlägget; fil med blåbär, cashewnötter och honung som jag åt ute på balkongen. Sommarmorgon!
Som väckte minnen om en tonårstid när jag mest levde på filmjölk och allra helst med handplockade blåbär som fanns i frysen året om hemma hos Nilla och Mats.
Sådana minnen, som faktiskt är fina och som värmer mig inombords – och som får mig att le. Framträder gör då också annat såklart, tänk vad skönt om vi bara mindes allt som var bra.
Nu ska jag sätta igång en maskin tvätt och sedan sooova. Hoppas att ni mår bra, och att jag inte tröttade ut er med min ganska deppiga och negativa text (jo för negativ det får man ju inte vara, har jag också fått sagt till mig!). Äsch.
Var er själva vet jag. Vi bestämmer att vi är dom vi är. Sådär som bara vi kan vara. Bäst.
KRAM