A hard day’s night

Var och tränade förut, mina ärenden drog ut på tiden o innan jag kom hem o hade rastat hunden var klockan redan 21.30!

Försöker varva ned o komma till ro efter den här stressiga dagen. Har fått ny medicin utskriven 425 tabletter och hade jag fått min vanliga dos av sömntabletter hade det blivit över 500 tabletter. Dessutom hämtade jag ut 200 st för ett par veckor sen.

Fick väldig ångest när jag insåg hur mycket medicin jag har hemma, speciellt för att kvinnan på apoteket inte förstod hur läkaren kunde skriva ut vissa läkemedel som kan ha dålig inverkan på varandra och ge extra svåra biverkningar. Hon sa också att jag får absolut inte överskrida doseringen.

Ni som känner till min problematik med att överdosera tabletter kan ju hålla med om att det är helt sjukt att jag har så mycket medicin hemma. När jag mår så dåligt så tänker jag inte, jag bara handlar, impulsivt o livsfarligt.

Ringde pappa och berättade. Vi kom överens om att dom ska ha min medicin och ge mig för en vecka i taget. Det kanske låter helt sjukt men jag litar inte på mig själv helt enkelt. Känner mig lättad över att vi har pratat om det.

Berättade nämligen för min läkare om min senaste överdos, att jag inte åkte in och låg i sängen några dar typ helt borta. Hon sa typ ok och skrev lite nya recept. Jag har hymlat med mitt mående jämt för att jag skäms väldigt mycket över det. För att jag har varit orolig att inte få några ångestdämpande alls och skada mig på andra vis. Sen när jag väl berättar för att få hjälp, vill förändra det självdestruktiva beteende jag har, jaha det var ungefär som att säga att man dricker en kopp kaffe på morgonen.

Behöver jag verkligen alla dessa mediciner, är också något jag funderar mycket över…

För något roligare!
Så såg jag på Friskis Kvarnen förut att dom har en låda där man kan lägga lappar med förslag på förbättringar/önskemål! Toppen tycker jag och jag har lite olika ideér som jag gärna skriver ner o lägger i lådan!

Just nu känner jag mig väldigt lugn och trygg, vilket känns superskönt. De senaste dagarna liksom rinner av. Jag måste försöka vara positiv, se framåt. Det är det viktigaste.

20130323-000255.jpg

20130323-000326.jpg

100 tabletter – sanningen

Jag har länge brottats med dilemmat om hur privat jag ska vara i min blogg. Ni får ta del av träning, mat, roliga inslag i livet och diverse funderingar. Jag har fått många läsare och jag tror att jag känner mig redo att – skriftligt – dela med mig av något väldigt privat till er. Ses vi på stan är jag inte stark nog att prata högt om det, men kan jag hjälpa NÅGON där ute som gått eller som går igenom samma helvete som mig, så är det värt det. Trots att många nu kommer att se på mig med annorlunda ögon. Kanske på ett positivt igenkännande sätt, kanske negativt och nedvärderande.

Sedan jag var liten har jag lidit av depressioner och svår ångest. Depressioner som har förstört otroligt mycket för mig i livet – vänskap, förhållanden, skola, jobb. Dagar utan mat, veckor utan att gå utanför dörren, rädslan för att gå och handla själv, att inte ens orka duscha. En nedstämdhet fylld med självhat och önskan om att bara få försvinna.

Det jag främst vill berätta om är mitt självskadebeteende. Och den delen av mitt självskadebeteende som jag anser är farligast – överdosering av tabletter.

I mars är det ett år sedan jag senast låg inlagd på sjukhus och jag är väldigt stolt över mig själv för den prestationen. Jag har kommit väldigt långt, även om jag fortfarande kämpar med hur jag hanterar mina känslor. På senaste har jag tillåtit mig att gråta – det lämnar inga ärr eller utsätter mig för dödsfara. Förut har jag aldrig gråtit, utan hanterat jobbiga känslor med överdoser samt andra självdestruktiva handlingar.

Jag vill inte dö, när jag har överdoserat tabletter så har jag gjort det för att fly från mina känslor. För jag vet inte hur jag ska hantera dem på något annat vis än med självskador! Och när dessa jobbiga känslor kommer över mig kan jag inte stå ut. Jag tänker inte, jag handlar. Impulsivt och livsfarligt.

Ett exempel är ifrån i somras (nej, förra vintern måste det varit!). Då tog jag vid ett tillfälle ca 50 tabletter. Det slutade med att jag vaknade upp med ambulanspersonal runtom mig, som satte PVK och fick bära mig på bår ned till den väntande ambulansen. Väl på akuten – EKG, ett tiotal blodprov, dropp och alltid en hel flaska aktivt kol att dricka. Hur har jag mått? Skit.Har något blivit bättre? Nej. KROPPEN TAR OTROLIGT MYCKET STRYK AV ETT SÅDANT HÄR BETEENDE. Och det värsta är att jag vet om det men kan inte hantera det. Det kanske inte märks idag – men biverkningarna kan också komma senare i livet.

Att ligga där i en sjukhussäng, eller de gånger jag överdoserat utan att åka in – inte kunna gå, knappt kunna prata, hålla ögonen öppna, kräkas. Den senaste överdosen jag tog, vilket var förra året hamnade runt 100 tabletter. I över två dygn låg jag i min säng utan att kunna göra något, inte prata, inte skriva, inte ens varit förmögen att gå på toaletten utan att ramla omkull. Och jag lyckas alltid lura mina vänner och min älskade familj att jag mår bra.

Jag kämpar med mitt självskadebeteende dagligen och jag tycker personligen att jag har blivit bättre på att hantera mina känslor på ett mer hälsosamt vis, ex genom att låta mig känna, låta det göra ont. Försöka tänka, inte vara impulsiv.

En gång, eller en tablett – sen kan det vara försent. ”Det händer inte mig” – men jo, det kan det göra. Och jag vill inte dö! Inte du heller? Livet har så mycket att erbjuda.

Om du är anhörig till någon med självskadebeteende, känner igen dig i det här, lider av samma problematik och behöver någon att prata med så finns jag på louiselchf@gmail.com men mitt tips – släng alla tabletter (det har jag inte gjort, jag har gett dem till en vän – ångesten över att slänga var för stark), be om hjälp, berätta för en vän eller någon i familjen. Gå inte på apoteket, om en läkare skriver ut medicin – be denne att skriva ut i små mängder med fler uttag hellre än en burk med 100 st ångestdämpande…

Du har bara ett liv, en kropp, ett hjärta som slår och en lever som ska må bra hela livet. En dag kan det vara försent. Även om mitt mål om ett skadefritt liv fyllt med välmående är långt borta så ser jag det. Och jag kämpar, varje dag utan självdestruktivitet är en seger. Varje kliv i rätt riktning är det rätta steget.

Jag har turen att ha många fina vänner och en underbar familj, som stöttar mig till tusen och känner till mina problem. All smärta, oro och ont jag orsakat dem i mitt liv är obeskrivlig och av dem som finns kvar och orkar vara min vän – ni vet vilka ni är, och utan er hade jag aldrig kommit så här långt.

Gör som mig, trots att det är svårt – VÄLJ LIVET! Skada inte dig själv avsiktligt. Det gör ingenting bättre, bara tusen gånger värre. Hur ”rätt” det än känns för stunden.

Bild

Det finns mycket som är jobbigt i livet – tillsammans med andra kan du och jag hitta rätt redskap för att hantera det jobbiga på ett vis som är ofarligt och som inte utsätter dig och din kropp för något som kan ge men för livet, eller i värsta fall – leda till döden.