Egentligen kommer den smygande innan jag ens bokat en resa. Precis efteråt kan det kännas ganska långt bort och overkligt, men så småningom kommer resefebern till mig. 

Inför denna resa har den varit extrem, min längtan – annorlunda men ändå lik den jag hade när jag skulle flyga själv till Las Vegas, men det brukar se ungefär likadant ut för mig; jag börjar skriva packlista direkt som jag bokat en flygbiljett och samtidigt googlar jag resmålet. Jag googlar, jag läser och skriver inlägg i olika reseforum, jag instagrammar, söker på hashtags, scannar Pintarest, hänger på Tripadvisor och spanar in områden via Google Maps. Jag lever, tänker och drömmer om min resa.  

Sociala medier! Ett fantastiskt sätt att upptäcka och lära mer om sitt resemål. För att skapa fler drömmar, planera, inspireras till att vara lite mer spontan… Kan möjligtvis kännas trist att se saker i förväg – men också ett större ”wow!” när man äntligen får se det man drömt om så länge med EGNA ögon. 

Drömmar, fantasier, längtan som snart övergår till små fjärilar i magen av förväntan. Det är nästan halva grejen med resan och en del av resfebern som jag älskar samtidigt som jag lärt mig under vägen att det aldrig blir som planerat för en resa – vilket faktiskt kan bli ännu bättre än vad man först hade hoppats. 

Men så plötsligt händer det som faktiskt händer inför varje resa och som jag lyckas att glömma bort eftet varje resa.

I eftermiddag satt jag här hemma och kände en vag liten känsla av obehag… Oro. Nästan en liten småskalig känsla av ångest inför resan som jag nu har längtat och drömt om så länge. 

En del av resfebern som inte bara är positiv och som såklart kan förklaras på flera sätt: rädslan för att lämna det trygga och åka till något nytt och okänt, saknaden efter dom som finns kvar här hemma, obehaget över att man inte vet hur det kommer bli och att det antagligen inte blir exakt som man tänkt sig. 

Varenda gång sådär en eller två dagar innan avresa så lyckas jag helt glömma bort hur man går igenom en säkerhetskontroll, får panik över att passet säkert är ogiltigt, bagaget ska försvinna eller att jag kommer få en förskräcklig hemlängtan – varför ville jag ens åka iväg från början? 

När jag för en gångs skull har packat lugnt och eftertänksamt så måste jag plötsligt packa upp allt igen för att sedan få ångest för att jag inte har packat klart. Jag får för mig att det jag kommer sakna mest under min backpacking i Sydostasien är mina pumps och att 5 par långbyxor är rimligt att ha med inför att ett eventuellt helt orimligt snöoväder skulle dra in över Kambodja. 

Imorse var jag överlycklig över att vara ledig från jobbet så länge och att resa iväg, i eftermiddags oroade jag mig för att faktiskt sakna jobbet på semestern och ville helst stanna kvar nedkrupen i soffan. 

Ja, det kan självklart se olika ut beroende på var, hur och när man reser. Men den slår alltid till, på olika sätt, resfebern. I olika grader och med olika känslopåslag. 

Det är bara att stanna upp, känna efter och försöka förstå sina känslor… och inte lång tid dröjer det innan dom behagliga små fjärilarna i magen dyker upp igen.

Nu vill jag åka. Nuuu!

“Man utsätter sig för döden om man är flygrädd, och även om man inte är flygrädd gör man sig sårbar i miljöer som man inte känner igen. Just detta tror jag är avgörande för att känslan vi har då vi kommer hem är den helt omvända: Jag måste resa mer. Oftare. Längre bort, längre tid”. – Bodil Sjöström