Att skriva om vikt är alltid ett populärt ämne. Det kan både provocera och fascinera… Tyvärr är många idag missnöjda med sin vikt. Så även jag, MEN för mig är inte vikten det viktigaste. För mig är en kosthållning jag trivs med och lagom av kul träning det ultimata, det som får mig att må bra.

Det är att må bra som jag eftersträvar. Från en som vägt 46 kg som minst och 79 kg som mest, och detta inom loppet av ett par år – vikten är oviktig, det är hur man mår psykiskt och fysiskt som är det väsentliga.

Att hitta en balans är svårt. Jättesvårt! När det enda sättet att hantera jobbiga känslor är på olika självdestruktiva sätt, då är det om än lite svårare. Att fylla ångesten, tomheten och känslan av misslyckande med mat är ett effektivt sätt som inte lämnar några synliga ärr.

Men när det börjar bli för mycket. När kroppen säger ifrån, den är trött, pluffsig, hyn blir dålig, magen är svullen. Siffrorna på vågen tickar uppåt. Då kommer känslan av misslyckande ännu starkare, och sättet att hantera den känslan är att, ja just det, äta mer.

Att äta lågkolhydratskost är för mig det jag absolut mår bäst av. Jag äter utan ångest när jag är hungrig och bara då. Utan okontrollerade sug och begär efter snabb skräpmat. Då trivs jag med mig själv, oavsett vad vågen säger. Och om jag nu mår så bra av det, varför gör jag inte det då?

Om det vore så enkelt! Hade det varit så enkelt hade världen antagligen sätt annorlunda ut. Kan inte alla som är feta och mår dåligt/har komplikationer pga sin vikt bara skärpa till sig, äta rätt och röra på sig? Hur svårt kan det vara?

Jävligt svårt, tydligen. En alkolist kan sluta dricka och bli nykter, men en matmissbrukare kan inte bli kvitt sina problem genom att sluta äta. Tro mig, jag har försökt det också. Hur tror ni det har slutat?