Nu är klockan 23.00 här i Turkiet och jag har ”äntligen” kommit upp på mitt rum. Mitt rum som fortfarande varken har handdukar eller galgar, så imorgon ska jag be om att få prata med front office managern och se om det händer något då. Det är ju tråkigt att ett så pass fint hotell har så dålig service! Annars är allt jättebra och jag har absolut ingenting att klaga på.

Förut när jag väntade på att höra ifrån Tina så bestämde jag mig för att gå en sväng till stranden. Gick förbi min gamla lägenhet samt kiosken där jag brukade handla då (oftast något kallt att dricka efter att ha promenerat hem ifrån office i 45 graders värme). Han blev superglad och presenterade mig på turkiska som sin gamla granne för den andra butikspersonalen. Jag blev också glad!

Jag gick mina gamla promenadvägar. Kände mig alldeles precis som hemma, fast tänk hur fort man glömmer att turkarna nästan aldrig har sett en tjej förut. Alanya är underbart men jag har fått ett frieri och ca tusen ”varför har du inte en turkisk pojkvän”-förfrågningar ikväll. När jag bodde här lärde jag mig stänga av sådant + guidekläder ger mer respekt, nu kände jag mig irriterad på fem röda, haha. Men det där var bara en liten parantes, nu till det viktiga;

Kleopatrastranden. När jag promenerade ner mot havet så började jag fundera på varför jag någonsin faktiskt lämnade Alanya och det tog lång tid tills jag kom på skälet (som var nog så förnuftigt). Hur kan man lämna ett paradis? Slog mig ner en stund och såg ut över solnedgången och det oändliga havet. Ungefär samtidigt började kvällens sista böneutrop.

Jag rös i flera minuter, gåshud över hela kroppen. Det finns ingenting bättre än att se ut över ett oändligt hav och höra hur vågorna skvalpar emot strandkanten, det finns ingenting mer vackert än att se solens strålar reflekteras i vattnet. Jag ville stanna där och då förevigt, i tystnaden, i ljusspelet från himlen, med blicken ut över havet. Helt omöjligt att beskriva den känslan i ord.

Slet mig ifrån stranden när det började bli lite kyligt och gick till hamamet. Hamam är också en sådan fantastisk grej jag älskar med Turkiet.

Så in klev jag helt ensam i det här marmorbeklädda rummet. Låg sedan i ca 15 minuter på den varma plattan och lyssnade till ljudet av vatten som droppade ifrån en av kranarna, lyssnade på tystnaden och njöt av doften av lavendel därinne. Riktigt mycket mindfulness skulle jag vilja påstå!

Sedan väntade en timme med vanlig peeling och sedan peeling med havssalt och efter det skummassage. Det är helt fantastiskt, har ni varit i Turkiet utan att gå på hamam har ni definitivt missat något. Jag testade hamam första gången när jag och mamma var här 2013, och hjälp vad jag verkligen hade missat!

Efter hamamet låg jag nedbäddad i en skön fotölj, åt färsk frukt och njöt av tystnaden och lugnet. Helt ärligt var jag lite stressad över att klockan var så mycket men jag försökte koppla bort det.

Sedan var det dags för min timme med helkroppsmassage som dessutom innehöll varma lavastenar, medicinsk olja och avslutades med en varm ansiktsmask samt rosdoftande bodylotion. Att jag har ”çok problem” i typ hela kroppen och ska komma tillbaka om fem dagar är väl inte en riktigt lika fantastisk historia men liksom förra gången var detta en av mina absoluta bästa massager ever.

Jag betalade 360 kr/130 tl och då passade jag på att duscha där också vilket ju var en jäkla tur med tanke på mina uteblivna handdukar här på hotellet. Blev imponerad av duschen som hade varmvatten och ett jäkla drag (för er som inte vet så duschade jag i kallvatten med små inslag av kokhett vatten i ca 7 månader förra året och fick ofta gå till frissan för att tvätta håret pga att mitt hår är så tjockt och vattnet hade absolut inget tryck på något av ställena jag bodde på).

Halvsprang hem i panik för att klockan var så mycket. Valde typ sämsta bakgatan ever för att sedan råka svänga in på en ännu sämre… Insåg försent att jag faktiskt tänkt ta en taxi för att undvika att gå hem ensam sent på kvällen. Försökte stärka mig med tanken att man faktiskt SKA kunna gå hem i mörkret utan att oroa sig men så kom jag på att det önsketänkandet antagligen är ännu mer naivt här i Turkiet. Förr hade jag i alla fall telefonen så jag kunde ringa och prata med någon på väg hem.

Har ni läst hit är ni fantastiska, nu MÅSTE jag sova om jag kan för grannen verkar ha minidisco och så fort hen öppnar dörren eller får besök som knackar på låter det som att någon är påväg in till mig. Jag blir rädd varenda gång!

Boarding i Istanbul.

(Det tog mig 58 min att skriva det här inlägget, hur lång tid tog det för dig att läsa det?)